-

Idag är dagen jag för fruktat ska komma, men som jag också sett fram emot. Dagen jag måste lämna allt och alla jag tycker om i USA. Men också dagen som tar mig hem till alla er därhemma som jag bryr mig om. Väskorna är fyllda (!?) även om mitt rum är stökigare än någonsin med saker som måste stoppas ned i någon av de tre väskorna. Men panik känslan över packningen är ingeting emot den jag har för att lämna alla bakom mig. Det är bara för overkligt. Som att jag nu ska lämna en dröm, ett års tillvaro som varit lite på låtsas, för att komma tillbaka till det verkliga livet.

Om jag är deprimerad när jag kommer hem beror det inte på att jag inte uppskattar att träffa er alla därhemma utan för att jag inte vill lämna allt det jag har just nu.

När man är såhär nära slutet har man rätt i att få vara lite gnällig. Speciellt efter att man fått se nackdelen av att lära barn att dela med sig av sina leksaker då det tydligen inte görs undantag för au pairens ipod som alla 30 barnfingrar numera kladdar på. Att au pairen är usel på att tvätta är också ett faktum efter att ännu en klänning kommit ur tvätten som en kort topp. Mamma, hjälp mig!!

Igår hade jag tre veckor kvar i landet där allt är lite större och lite bättre. Idag har jag en dag mindre kvar. Jag kan inte förstå hur ett år har hunnit passera så fort, samtidigt som jag känner att jag gjort mycket och utnyttjat det till fullo. De sista tre veckorna ska jag bara passa på att njuta och lägga tid på det jag vill och känner för. Därför blir bloggen lidande. Hoppas ni har överseende med det. Snart ses vi igen svennar! Tills dess får ni ha de underbart, för det ska jag se till att ha det!!!

Bara för att jag er ensam hemma, eller rättare sagt med en värdpappa som sover och jobbar natt och en värdmamma på spa, så började taket i köket att läcka medan barnen duschade. Kom ned till ett vattenfyllt golv. Så mitt i allt oroar jag upp en värdmamma lite allt för mycket, stackarn som skulle vila upp sig på spa. I vilket fall är det bara för typiskt.

I fredags var vi på Marquee igen, där det som vanligt var fyllt av européer. Vanligtvis brukar det var galet kul och bra musik. I fredags spelades det mest gamla radio plågor och europeisk disko eller något i den stilen. Det tillsammans med trötta ben gjorde att vi tog en tidig taxi hem. Här har vi nu fått för vana att ta en taxi hem och penga ut allt mellan 50 och 100 dollar för det. Hemma i Sverige skulle jag aldrig komma på tanken, vilket mina föräldrar snällt påminde mig om häromdan.

Bara för att jag är dålig på att höra av mig till alla er nära och kära där hemma betyder inte det att jag inte tänker på er och saknar er. För det gör jag, oerhört mycket. På tisdagskvällen den 10onde augusti landar jag på svensk mark igen och jag ser fram emot att träffa er alla!

Så hade vi kommit fram till fredagen och sista dagen på vår resa. Detta medförde såklart att vi var tvungna att ligga och pressa lite extra i solen. Som man hade kunnat räkna ut på förhand så brände vi oss onödigt nog, förutom på vissa fyrkantiga partier på låren som fortfarande, nästan två veckor senare, är vita. På vågen hem från stranden hann vi fynda i en affär som rensade ut varor för 10 dollar styck. Tur för mig att det inte blev mer än ett plagg därifrån, eftersom att resväskan knappt kunde stängas senare på kvällen.

Kanadensarna som bodde på ön rekommenderade oss att åka och snorkla vid Grand Bahamas west end, Deadman's Reef at paradise cove. Så medan Claudia och jag låg och sov gick Paola och googla upp stället. Inspringades i vårat rumt kommer hon runt nio tiden och säger att deras taxi befinner sig i närheten och kan hämta upp oss om fem minuter och att det är vår enda chans att komma dit. Dessvärre kommer vi på att vi måste hinna checka ut och att det därför är rent av omöjligt. Besviken till tusen ringer Paola tillbaka för att besätta att vi inte kan följa med. Då får hon höra att taxin kan komma tillbaka en timme senare och att den kan släppa av oss vid hamnen strax innan vår avfärd. Och tur var det kan jag säga. Stället var underbart vackert, och snorklingen likaså. Små akvariefiskar som vi matade med bröd, enorma fiskar som vi först trodde var hajar, samt sting rockor och sköldpaddor fick vi se. Vita snäckor större än våra handflator fick vi också plocka med oss som sovenirer. Helt klart ett underbart slut på vår korta tid, 48 timmar, på Bahamas.

Äntligen sov vi på ett ställe där det fanns gardiner som mörknade rummet. Därför tog Claudia och jag sovmorgon innan vi gick iväg och åt frukostbuffé på en uteservering vid stranden. Paola som tydligen är fotogalen ägnade istället hela morgonen åt att fota på stranden. Strax innan lunch hoppade vi på en båt som tog oss ut till ett korallrev där vi snorklade i någon timme. Snorkligen var roligt och visst fanns det lite finare fiskar, men det var kanske inte det häftigaste någonsin. Claudia som aldrig snorklat tidigare blev dock riktigt biten, och likaså Paola.

Tills tidigt på tisdagsmorgonen hade vi beställt en taxi som skulle ta oss och våra väskor till båthamnen i Ft Launderdale. Resan dit gick smidigt och bra, men incheckningen destu sämre. Claudia som nyligen förlängt sitt au pair år med ytterligare sex månader befinner sig i USA utan giltigt visum. För att få nytt visum i passet måste man besöka sitt hemland vilket inte är särskilt smidigt. Därför får man av au pair organisationen samt the goverment bara ett papper som förklarar att man befinner sig lagligt i landet. Detta ställde dock till problem när vi skulle ta oss igenom tullen för att åka till Bahamas. Efter en timmas väntan kom vi i alla fall igenom tullen och in på båten, något oroliga över vad om skulle hända när Claudia väl skulle försöka ta sig in i landet igen. Men det var ingenting att oroa sig för just då. På båten bjöds det på fria frusna drinkar såsom margaritas, daiquiris och pina coladas. Paola deltog i en limbotävling tillsammans med båtens alla barn, och vann!

Solen hade redan hunnit gå upp innan vi kom i säng vilket gjorde det svårt för oss att sova även denna natt. Men vem behöver sova när man kan ligga och vila upp sig på stranden. Fast på måndagsmorgonen begav vi oss inte till stranden utan istället satte vi oss på bussen till the Everglades. The Eveglades är ett stort stort naturreservatområde som sträcker sig över stora delar av Florida. Mest känt är det väll för sina alligatorfarmer och det var även anledningen till varför vi tog oss dit. Väl där åkte vi airboat, ni vet en sådan där som har propeller i aktern och som saknar broms. Vi njöt mest av av fläkten som svalkade i hettan och såg dessvärre inte allt för många alligatorer. Fast en eller två räckte garanterat för mig, reptilfobiker som jag är. Efter det blev det show där en gubbe plockade fram alla möjliga djur som fångats in från området. Skunkar, lemurer, alligatorer, grodor och fåglar. Paola som var vår resas största fotograf entusiast har massor av fina bilder skulle jag tro. Dock har jag inte hunnit byta dessa med henne så tillsdess för mina räcka.

Vi vaknade upp alldeles for tidigt på söndagsmorgonen på grund av avsaknaden av gardiner i lägenheten. Tre timmars sömn togs dock igen på stranden där vi kunde vila upp oss bäst vi ville i solens hetta. En äldre kille som tidigare erbjudit oss att sova hos honom under vår vistelse i miami bjöd in oss på poolparty. Han sa att alla coola människor på south beach skulle komma dit. Trots det valde vi att avstå vilket jag är väldigt glad över i efterhand, mer om det senare. Istället solade och badade vi på standen enda in på tidiga kvällen. Tog dock ledigt från solen under de starkaste timmarna för lite shopping på lincoln road samt lunch på Samba Sushi. På kvällen efter att Paola kämpat med att rycka Claudia och mig iväg från datorn efter att spenderat några minuter förmycket framför facebook, begav vi oss iväg till Ocean Drive. Där delade jag och Claudia på den godaste skaldjurscocktailen jag någonsin ätit samt den största Mojito drinken jag någonsin druckit. Sedan stötte vi ihop med tre killar, två brasilianare samt en turk som kunde ryska. Tillsammans smög vi in bakvägen in på klubben Nikki beach där det spelade Swedish House Maffia. Senare på natten blev det även nattbad i havet innan vi fick ta bussen hem till vårat downtown miami vilket fick avsluta en galen och rolig kväll.

En veckas semester gick fortare än vad jag önskat att det skulle ha gjort. Vi, de vill säga jag, tyska Paola och argentinska Claudia, hade det jättekul. Vi han med mycket och njöt av varje sekund. Mitt dåliga minne ställer dock till problem nu när jag ska försöka återberätta alltsammans. Men jag ska göra mitt bästa.

Mamma, du kan vara stolt över mig. Jag har mognat till ordentligt och börjat använda solskydd på riktigt. En sprayflaska med solskyddsfaktor 30 tog slut på 24 timmar. Jag har inte gjort annat än applicerat solkräm dagarna i enda här i Miami. Jag vet en söt liten tös vid namn Linnéa som också blir lite glad i hjärtat av att höra det!

Ikväll ska tjejerna ut och partajja. Själv ska jag iväg på manikyr och sedan packa den sista som behövs, såsom solkräm, bikinis och klänningar. För tidigt tidigt imorgon lyfter planet från Newark som ska ta mig, Paola samt Claudia till Miami. En veckas semester väntar, och gud så jag längtat. Jag har jobbat i 10 månqader i sträck och ska äntligen vila ut på stranden, hoppas jag. På tisdag tar vi en cruise till Bahamas för att stanna på hotell över två nätter. Sedan återvänder vi till Miami för att njuta ordentligt. Hem till Jersey kommer vi nästa söndag i tid för att delta i det midsommar firande som Hanna planerar för fullt. Gulligt av henne, eftersom jag blev lite ledsen då jag insåg att jag missar det stora firande på Manhattan. Lite konstigt att bli patriotisk och fira midsommar härborta, när man hemma i

Idag firar jag 10 månader i staterna. Det gör jag genom att tänka efter på vilket sätt jag har förändrats, och inte bara då på de extra kilos jag numera bär omkring på. Jag har faktiskt utvecklats en hel del på den tid jag varit här, mycket mer än vad jag själv kan märka skulle jag tro. Jag har gått från att vara pedantiskt och ett kontroll freak till att mer go-with-the-flow med en det-löser-sig känsla. Bara för att nämna en sak. Ska bli intressant att se om det bara är för att livet ser annorlunda ut härborta, eller om det kan hålla i sig även när jag kommer hem och in i skolvärlden igen.

Jag är riktigt usel på att ta bilder, och ännu sämre på att lägga in dem på bloggen. Så därför tog jag några bilder på helgens inköp som jag tänkte visa er för att gottgöra på något sett. Men också för att testa att lägga in foton med nya iPhoto på nya datorn, för att skryta lite till. Jag är väldigt nöjd med den om ni inte fattat det ännu.