-

Mitt förhållande till bloggen har hamnat i en svacka på senaste tiden. Till största delen beror det på att jag är fullkomligt urusel på att återberätta händelser. Som en veckas Jamaicaresa forkortades ned i ett fjuttigt inlägg. Det var väll kanske inte det mest frodigaste och inlevelsefullaste reseskilldringen jag någonsin skådat precis. Men det är sådär det blir när jag ska återberätta saker och ting. Dessvärre har jag en känsla av att bloggandet under mina föräldrars vistelse också kommer hamna i skymundan. Och inte har jag hunnit berätta om julfirandet heller, om Hannas och min mysiga julaftonskväll framför brasan, eller om barnens överlyckilga miner när de slet upp paketen på juldagsmorgonen. Jag har på känn att ett nyårslöfte mellan mig och bloggen är ett måste. Något måste ske om bloggen ska kunna hållas vid liv.

The Soederroos family innan jag gav mig iväg

Rose Hall Resort, Montego Bay 

I Jamaica har solen och värmen lyst upp tillvaron, musiken spritt glädje och maten mättat magar. Vattnet har vait så turkost som den bara kan vara i ett ö landskap, och barnen har varit så lyckliga som man bara kan vara på semester. När man får bada dagen lång, när man får bära coola rosa glasögon, leka med paraplydrinkar och stanna upp alldelles för länge bara för att man vill dansa med sin docka till reggae musik. Själv har jag badat som alldrig tidigare, lekt i vågor och njutit av värmen. Dessvärre blåste det nästintill storm en dag och så regnade det för fullt en annan. Sista dagen bjöd dock på strålande sol vilket lämnade röda märken på min hy. Ett kyrkligt besök han jag, hostmum, grandma och tvillingtjejerna också med. Uppe på höjden mitt bland ingenting egentligen låg en liten ej färdigbyggd liten cementkub utan fönster. Den gråa kuben visade sig vara vår taxicaffis egna kyrka. Väl därinne sköngs det och dasades det för fullt. Ett program på över två timmar var lite mastig för oss som bara tyckte att första anblicken var mycket att smällta. En minnesvärd upplevelse var det minst sagt. Själva taxituren var en skräckis i sig också. Vänstertrafik med en amerikanskplacerad ratt, det vill säga på vänstersida. Taxicaffisen var också den ända kvinnliga i området, men det har ju inte med saken att göra. Avslutningsvis kan jag bara säga att jag uppskattade resan som bara den. Att stiga av flygplanet i ordentlig kyla och snötäckt mark var dock ingen höjdare. Visserligen höjde det julkänslan enormt, och jag fick fira en vit jul i år. När hände de senast liksom? I dagsläget har dock snön redan regnat bort, och det ler jag mest bara åt.

 


Glad tjej vid ankomst



Poser framför Water park


Swimming


I den underliga kyrkan



Hela resesällskapet samlat


Camp fire on the beach - roasting marshmallows

Hemlig avsändare

Bikini - check!
Sunscreen - check!
Sunglasses - check!

I've got a feeling that this week is gonna be a good week, that this week is gonna be a good week, that this week is gonna be a good good week. I've got a feeling, WOHO!!

Jenny: hej! har precis börjat läsa din blogg och några andra au pairers, eftersom jag tänker åka själv nästa år:) har lite frågor, skulle vara jättesnällt om du ville besvara dem:)
hur är det med andra svenskar där du är? eller är det bara au pairer från andra länder som man lär känna?
umgås man mycket med sina nya kompisar på fritiden? vad gör ni då? brukar ni festa o träffa killar o sånt?;)
brukat man längta hem mycket? eller gör man bara det i början för att sedan vänja sig?

 Vad kul att du hittat till min blogg Jenny. Jag kan säga som så att det är väldigt vanligt att när man precis anlänt till sitt nya hem börjar att leta efter andra svenskar i närheten. Så var även fallet för mig. Och det finns nog nästan alltid någon annan svensk au pair på ett ställe där det finns gott om au pairer. Även om tyskarna är i majoritet. Jag har några gulliga svenska au pairer som jag umgås med, men självklart träffar jag även andra nationaliteter. För en nackdel när man bara är svenskar är att man inte övar sin engelska så mycket. Så att snabbt komma in i ett gäng där det gemensamma språket är engelska är jättenyttigt.
 Eftersom att man bor på sitt jobb kan det vara ganska skönt att ta sig iväg och umgås med folk i sin egen ålder när man inte jobbar. Det gör också att man ofta träffas utanför hemmet och istället fikar, shoppar, går på bio eller liknande. Att spendera pengar brukar inte vara något au pairer är dåliga på om man säger så. Som 19åring kan man även komma in på vissa klubbar, i exempelvis New York City, lagligt. Får man även kontakt med amerikanska vänner så blir man säkerligen medbjuden på hemmafester. Bägge har givetvis sin charm, men vill man passa på och se det amerikanska livet kanske hemmafester är något att rekomendera.
 Själv har jag inte haft någon hemlängtan att tala om utan bara några småanfall som snabbt gett med sig. Jag trivs väldigt bra här där jag är och jag vet att jag en dag kommer at komma hem. Men jag har hört talas om att den jobbigaste perioden ska vara efter tre månader. Jag firar nu 4 månader i staterna utan att ha haft hemlängtan, vilket känns skönt. Men givetvis saknar jag Sverige, dess enkelhet och dess fina människor. Känn er träffade!

Dagens roligaste:

4 år: "I dont feel good. I'm sick"

Au Pair: "Are you sick like in i-want-some-more-snack-sick or are you really sick?"

4 åring: "I'm sick because i need some more snack"

Ibland är dem bara för enkla att läsa av, men det sänker inte deras charm.

 Jag har så mycket att skriva om nu så jag vet inte vart jag ska börja. I helgen har det hunnits med restaurandbesök, bio, julhandling, barbesök och hemmafest. Men mer om det blir det senare. För först måste jag berätta om min första lucia in america. Det var en häftig känsla att stiga in i en kyrka där de flesta pratade svenska. Ur mörkret steg lucia och släptåg fram och lyste upp med sin svenska sång. Att 98 procent av dem var blonda talade sitt klarspråk. Tjötarns värdmamma frågade till och med henne om hon var den enda som hade en mörkhårig svensk au pair. I kyrkan behövde man inte känna sig milslång heller. Medellängden bland det svenska folket var något långre en ute på gatan. Låter klysigt men likväl var det sant. Lussebullar, mjuka och hårda pepparkakor, chokladbollar och glögg. Lucian bjöd inte bara på sång.

 

OVER AND OUT

 Ibland tror jag faktiskt att jag är barnsligare än ett barn. Som idag till exempel då jag badade barnen. Ena tjejen börjar helt plötsligt skrika helt hysteriskt och så högt att jag nästan flyger upp i luften. När jag sedan förstår att det är ett kryp på hennes arm som utlöst det hela är min första tanke att jag inte vill röra den. Så jag kriper tag i första bästa toapapper innan jag med en snabb rörelse svischar iväg krypet genom rummet. Hur modigt är det på en skala? Fast ioförsig blir jag inte så facinerad av oljefläckar i vattenpölar att jag måste stå och beundra dem påväg hem från skolan som viss andra barn. Inte är jag inne i någon kiss och bajs ålder heller. Men när snön föll i helgen var jag bara tvungen att göra en snöängel. Och jag är ju trots allt bara en tonåring.

 

Första måstet var att sitta på en trappa, så där som på film. Här sitter Tjötarn på en museumtrappa, inte utanför en skola som i GG, men vad gör väll det.

Turistfälla nr 1


I Central Park var det inte vitt som snö utan brunt som på hösten

Snygga Tjötarn


På väg ned i en tunnel upptäckte vi ett brudpar som övade sin vals


Köldbitna svenska i Central Park


Ice skating vid Rockefeller center

 Jag känner mig sådär lagom utmattad nu, men om än väldigt glad. Sådär som man brukar kunna göra en sen söndagskväll efter en händelserik helg. Fredagskvällen började med julgranständning, julkör och tomtebesök. Jag hade letat mig dit, till folkmassan med en medellängd av barnstorlek, med kameran i högsta hugg. På första parkett hamnade jag också när tomten väl kom inrullandes i sin brandbil. Några knäppningar senare, som inte blev av någon värst vidare kvalité pågrund av blinkande sirenljus, kom Hanna och hämtade upp mig. Middag hemma hos henne med två andra au pairer stod på tur. Sedan flöt resten av kvällen iväg i svindlande fart, sådär som den gör när två par tjejer sitter och pratar om allt och ingenting.

 
Julgranen före och efter tändning

 
Santa i full rörelse


Fire Truck

Så mycket mer hinner jag inte berättta idag, John Blund väntar ihärdigt på mig. Och det är inte fint att låta folk vänta alldelles för länge.

 4 timmar, 0 jäsningar, 68 knådningar, 136 russin nedstoppningar, 14 språk/dialekt rättningar och 23 skrattanfall senare:

   

 För att trotsa amerikas ideal om att störst är bäst valde tjötarn och jag att satsa på att göra lussebullarna tiny tiny. För att få lite perspektiv på det hela kan ni ju jämföra storleken på russinet och själva bullen.

             

 Jag föredrar att samla frågor på hög för att svara på dem vid ett och samma tillfälle. Därför kan ni ibland behöva ha lite tålamod när ni väntar på ert svar, men jag lovar att det kommer förr eller senare. Nu har jag även börjat samla frågor och svar inlägg under en och samma kategori, kallad Questions and Answers, allt för att det ska bli enklare att navigera sig fram här för nyfikna själar.

AnnaB: Jag funderar lite över bankomatkort och systemet i USA. Hur har DU gjort i USA? Har du skaffat ett amerikanskt OCH haft med dig ditt vanliga? Kan man göra överförningar mellan de olika? Tack på förhand!

 Innan jag åkte tills USA hade jag ett vanligt Maestrokort. Det kortet hade jag tidigare använt vid en resa i USA, utan några speciella avgifter. Men för säkerhetsskull öppnade jag även ett nytt konto knutet till ett VISAkort, eftersom att ett VISAkort ska fungera överallt. Men eftersom att Au Pair organistationen råder en till att ha med sig lite cash när man reser hade jag tillräckligt till min första tid. Därför har jag ännu inte använt mina kort hemmifrån, även om jag är säker på att de fungerar. Här i USA har jag öppnat ett bankkonto med tillhörande VISAkort. Även om man inte är tillåten att handla på credit på det kortet måste man se upp. Eftersom att äffärerna inte uppkopplar upp sig till banken direkt vid ett köp, så vet de aldrig om det finns pengar där att hämta. Det gör att man kan handla för pengar man inte har och man råkar på höga avgifter. Tyvärr har jag hört många svenska Au Pairer som råkat ut för det, eftersom att de inte är vana med det hemmifrån. Att göra överförningar mellan ett amerikanskt konto och ett svenskt måste givetvis fungera, även om jag aldrig testat. Hoppas du tycker att svaren är tillräckligt tydliga, annars får du hoppa på mig igen. Och förlåt för det sena svaret.

Lina: Snälla hörru, kan du inte berätta om bilkörningen i stan? Bor du liksom i "CENTRUM" och kör massor av bil? Är det bara feting bilar? Jag är ju van att köra och parkera en liten peugeot.. Sånt där går jag och oroar mig över!.. Och jag skall inte åka förens i sommar :P men tell me more, plz! :)

 Inte ska du behöva gå och oroa dig över bilkörningen redan. Att köra bil här är naturligtvis lite annorlunda jämfört med i Sverige. Det finns ofta större vägar, fler bilar och större bilar. Och som jag klagat på tidigare så tycker jag inte att skyltningen är lika bra här heller. Men man får helt enkelt räkna med att köra fel vissa gånger, även om man använder sig av en gps precis som jag. Nu kan jag ju inte tala om hur trafiken ser ut överallt i USA. Men generellt sett så kör ju alla bil här, från 16års ålder, så det är såklart att du också ska klara det. Själv kör jag bil näst intill dagligen. Lyckligtvis bor vi nära skolan, så jag promenerar med barnen dit. Men jag har alltid tillgång till bil på fritiden, vilket är en stor fördel. Många kör stora feting bilar, vilket resluterat i att parkeringsplatser här är av en större storlek, men det finns alla möjliga varianter. Jag brummar ofta runt i en cool liten Beetle till exempel. En annan intressant sak att nämna är frekvensen av polisbilar i trafiken här. Hemma i Svergie stötte jag på en polisbil någongång i månaden, max. Här ser jag polisbilar stup i kvarten, de är överallt. Kanske att det inte är så överallt, jag bor ju trots allt ganska nära en policedepartment.

Lina: nu är det jag igen! Hur fick ni kontakt med amerikanarna och fick komma på fest med dom :P

 Jadu, två av mina Au Pair vänner läser en kurs på college just nu. Och det var där de stötte på några amerikanska killar som de kom att umgås en hel del med. På det viset är det som vi blivit medbjudna på deras fester. Att läsa en kurs på College är ett utmärkt sätt att träffa amerikanare. Själv har jag inte påbörjat någon kurs ännu, men hoppas på att göra det till vårterminen.