-

 I fredags var jag iväg och såg filmen When in Rome, vilken hade premiär just denna dag. Som vanligt i Au Pair världen så samlas det ofta ett större gäng tjejer än väntat, vilket alltid är kul. Att Au Pairer går mycket på bio går det inte att ta fel på heller. Aldrig har jag sett så mycket biofilmer som nu. Filmen When in Rome var i alla fall en mysig film och helt klart sevärd film. Sedan går det ju inte att låta bli att längta efter en resa till Rom när man sitter där och ser alla fina och romantiska platser som staden har att erbjuda. Den enda dagen jag spenderade där för ett antal år sedan var inte tillräckligt. Nu kanske jag dessutom kan åka dit med lite italienska laddad i bakfickan. Italien nästa tack!

Tjötarn med en löjligt stor cola och popcorn

 Power step & sculpt passet imorse tog kål på mig. Det var lika jobbiga steg som på vanligt pass, fast med två stycken två och ett halvt kilos vikter i vardera hand. För en icke muskulös tjej som mig, med armar som inte består av mer än ben, skin och fett blir det allt annat än en barnlek. Passet gjorde att mina armar tar ledigt resten av dagen, det finns liksom inget mer för dem att ge. Det var ju precis vad jag behövde då lillen och jag efter passet traskade till barngymmet för att simpass. 15 huggiesar från lillen på det så somnar jag gott ikväll.

 
                

 Tjötarn och jag satt och utbytte bilder igår kväll, trots att italienskaplugg kan anses vara viktigare. I vilket fall gjorde jag en rejäl upptäckt. Vinterns alla bilder låg fortfarande kvar på kameran, kvar- och bortglömda. Vi tog tag i saken och numera är min hårddisk fulladdad med bilder att spara för framtiden. I samma veva kläcktes en idé. Eftersom jag ligger ganska rejält efter i bloggandet tänkte jag låta lite bilder få tala om vad jag ägnat min tid åt. För att återberätta händelser som skett för mer en två dagar sedan med ord är inte riktigt min nisch.

---

   

 När familjen var här åt vi italiensk mat i little italy, tog promenader inne på ett köldbitet Manhattan och så hoppade vi indianhopp och jämförde utstyrlsar på indianmuseet.


 Sedan blev det dags att äta upp förra årets peparkakshus till barnens stora glädje.

  
 Med barnen var vi hemma hos Tjötarn på playdate och lekte med utklädnandsprylar


 Som om Au Pairer inte får nog med att leka så anordnade vi en egen spelkväll hos Tjötarn också

 
 Discobowling en lördagskväll

 Nicksgame där Tjötarn träffade Lundquist, och John McEnroe satt i publiken. Cheerleders dansade, nationalsången sjöngs och basketen hamnade lite sådär i skymundan.

Vår icke händelserika första lektion i italienska övergick tydligen i ett inferno veckan efter. Tydligen säger jag eftersom jag själv låg sjuk hemma i sängen, men Tjötarn har skvallrat om att vår lärares inställning ändrades totalt. Att hon haft en dålig dag, skyllde på traffik, och inte haft tid att kopiera upp papper till alla, (har jag ens nämt att våra böcker ännu inte kommit till försäljning i biblioteket?), och så läxa på det. Nu måste jag bege mig hem till Hanna för att snyllta på hennes papper om jag vill glänsa genom att kunna säga något mer än att jag gillar vatten. Mi piace una bottiglia d'ague

Josefine.P: Hur många klasser måsta man skriva in sig i? Tycker du att det är kul att jobba som au pair? Funderar på att jobba som det i USA =/ Helst i California..

 Som Au Pair måste man läsa minst 6 credits. Vanligtvis ligger varje kurs på ett college på 3credits, vilket min italienska kurs gör. I vår ska jag även ta en helgskurs på Manhattan där man förutom att plugga också åker till Niagara fallen över en helg. Den kursen är på 4.5 credits. Som Au Pair finns det ett stort utbud över helgskurser, som både kan vara roligare, men framförallt billigare än ett college. Dock är det en fördel att plugga på college om man vill träffa amerikanska ungdomar.
 Jag tycker absolut att det är kul att jobba som au pair. Det är både kul och lärorikt att ta hand om barn och att befinna sig utanför hemlandet. Även om jag inte ser någon framtid inom barnverksamhetsområdet så är det absolut en rolig sak att testa på. Jag tycker absolut att du ska våga testa på det, om det nu är så att du funderar. Självklart förstår jag att the California dream lockar, men tänk på andra möjligheter också.

 Jag börjar få fyrkantiga ögon nu, ni vet sådana där som ens föräldrar varnade att man skulle få om man tittade på förmycket tv när man var liten. Men när man är sjuk och inte har energi att resa sig upp finns det inte så mycket annat att göra än att fästa ögonen vid burken. Under de senaste 24 timmarna har det varit en salig blandning mellan amerikanska tvfilmer och svensk webbtv. Favoriten är helt klart succéduon, Anders och Måns i SVT. Jag har förstått att det inte är så många som uppskattar deras humor. Men för mig räcker det bara att se dem eller höra deras röster för att skrattet ska infinna sig. Humor eller ej, SVTs webbtv har i vilket fall förgyllt min sjukdomstid, klart slut.

 I helgen kommer tyska Hannah från Albany och hälsar på. Dessutom får hon besök av sin bror och därför har vi alla bokat biljetter till en basketmatch på Söndag.
New York Knicks vs. Dallas Mavericks på Madison Square Garden.
Nu gäller det att ladda kamerorna och införskaffa sig hejjarklacksartiklar för snart är det dags för uppkast.

 I söndags regnade vårvädret bort. Men inte var jag ledsen för det, jag hade ju ett möte inbokat med en vän från Svergie. Hon hade precis avslutat en några månaders lång resa i centralamerika och befann sig i New York över helgen. Vi hade stämt möte i korsningen mellan 59onde gatan och lexington avenue på eftermiddagen. Själv kände jag att jag hade roligare i att vänta på Manattan än att slösa tid hemma. Därför tog jag mig in till staden med god marginal i tidsväg. På grund av regnet letade jag mig till Barnes & Noble på fifth avenue och satte mig tillrätta med en latte, penna och papper i handen. Väl där tickade tiden iväg och lagom efter att jag avslutat skrivandet av mina tackkort var det sags att bege sig.
 Att möta en vän hemmifrån kändes både overkligt och underbart. Vi pratade länge om gemensamma vänner och det kändes som att de var igår vi satt på år gymnasieskolas korridorsgolv och snackade skit. Tiden sedan dess har gått alldelles för fort, även om vi bägge hunnit med att uppleva mer saker än vad som går att ränka på våra tio fingrar.

 Efter att jag hade avslutat jobbet i fredags, vilket bland annat innehåll skjutsande till balett, upphämtning av sushi och underhållning i form av den svenska julkalendern, kom tjötarn och hämtade mig för en övernattning hos henne. Vi blev några tjejer som spelade spel, snackade skit och kollade på film hemma hos henne innan vi alldelles försent kom i säng. På lördagsförmiddgen lagade vi scones och kokade te och bara myste framför en film. Men med ett strålade vårväder som lyste genom gardinerna gick det inte att motstå att ta sig ut. Duktiga som vi ibland kan peppa oss till att vara, klädde vi oss i träningskläder och tog oss till närmaste park för ett pass. Stora gäng hade samlats för att spela football, barn trampade på sina cyklar medan deras föräldrar sprang hack i häl med en walkie talkie i högsta hugg och parken sprudlade av liv och rörelse.
 Med den beslutsångest jag ständigt dras med hade jag svårt att välja vilket av alla alternativ, såsom utgång och kvällsmys, jag sedan skulle ägna kvällen åt. Det hela löste sig bra när Mathilda ringde och övertalade mig att möta henne i the city, för tio minuter senare satt jag på bussen. Den fina vårvädret lämnade efter sig en härlig kväll att bara strapatsera på Manhattan i.

4 år "Look, i ate all my food"
2 år "Good Job" "Do you want chocolate?"

 Det roliga i det hela är hur lillen själv blivit utskälld för att han inte äter. Han vet mycket väll att det inte blir någon efterätt för sin del, trots det avbryter han sitt gråtandet för att erbjuda sin äldre syster choklad. Då måste man väll ändå ha ett gott hjärta.

 Så kom äntligen dagen då vi skulle få börja på ett amerikanskt college. Nästan lika exalterade som två sjuåriga tjejer påväg till första skoldagen gav vi oss iväg till den kvällsklass vi signat upp för. En överfylld parkering ledde till en liten försening, men ingen märkvärd. Inte gjorde det bättre att Tjötarn och jag kom inrusade inför alla och givetvis gick vilse i salen innan vi äntligen kunde inta de lediga platserna längst bak. Dessutom pratade den kvinnliga läraren något ohörbart språk, antagligen riktat till oss, under våra första tio minuter i salen. Inte gjorde hon ett bättre intryck när hon frågade oss om Sverige låg någonstans nära colleget. Trots att vi fick förklara för henne att det var ett land, så blev Sverige aldrig ett accepterat svar på frågan vart vi kom ifrån. Men det är såklart, det kanske inte är så lätt att veta att det finns ett liv utanför Jersey. Att förstå att Hanna inte är samma namn som Anna var tydligen ocskå ett problem, till klassens stora nöje.
 Nu är det inte så att jag försöker göra henne till åtlöje. Men det faktum att hela klassen ägnade den något förkortade lektionen (vi slutade åtminstonde en timma innan utsatt tid) till att skratta och göra narr av henne säger väll sitt. Ingen hade något annat att göra. Till nästa lektion får hon allt har förberätt sig lite mer och tagit sig ur sitt mumlande om hon inte vill att de elever som redan kan mer italienska än henne själv ska ta över.

 Min värdpappa skämtade och sa något i stil med att vi borde ringa presidenten och säga att de inte behövs någon mer stimulans för att rädda USAs ekonomi. Min familjs shopping under sin vistelse här borde ha varit tillräckligt för ett bra tag frammåt. Skämt åt sidan (Linnéa du fattar skämtet), faktum var att de shoppade en hel del, och billigt för den delen också. En ny stor resäska inhandlades för att få med alla nya fynd hem. Jag var inte så mycket sämre jag heller. För dryga en veckas lön fick jag inget mindre än: en hoodie, två par jeans, en kjol, tre vardagsklänningar, en fin blus, fyra koftor, två par strumpbyxor, ett linne, ett par träningsbrallor, en tränings t-shirt, en sporttop och en lång träningströja. Ibland är USA allt för bra för att vara sant.

 En av de saker som slog mig när min familj var här var hur mycket jag mognat under de fyra månader jag varit hemmifrån. När jag var i USA sist, för sidodär exakt 2½ år sedan, lät jag min pappa beställa allt åt mig. Jag vågade knappt öppna munnen för att låta min "knackliga" engelska komma till tals. Även om jag gärna efteråt rättade min pappa och hans misstag, som bara är sådär typiskt mig att göra.
 Nu hade dock mognadsgraden ökat markant och jag kände ett stort ansvar för min familj. Jag ville gärna agera guide och jag kände till och med att jag borde sköta deras beställningar på de restauranger vi besökte. Jag tog åt mig och talade mer än aldrig förr. Ibland var det till och med rent nödvändigt. Mamma som för oräkneligt många år sedan spenderade ett år i London har en brittisk accent som inte går av för hackor. Faktum är att hennes accent är rena grekiskan för amerikanarna. Och det var inte många som ägde en uppslagsbok som de kunde försöka tyda hennes beställningar med. Inte ens en sådan enkel sak som rasberry scones/hallonscones kunde hon beställa. Hennes [rasberry] med samma uttal på a:t som när man börjar rabbla alfabetet var allt annat en likt det amerikanska [räsberry] med det ä:t som bara svenskar i gnällbältet kan våga ge sig på. Trots många upprepningar blev det aldrig långtråkigt. Jag hade snarare aldrig skrattat så mycket tidigare åt min mammas fåniga accent.

 Igår slog det Tjötarn och mig att vi måste ta tag i det här med att studera på Collage. Sagt och gjort, idag kan vi bägge titulera oss som studenter. Kursen vi valt att läsa, utan någon värst vidare eftertanke, heter Elematary Italian. Det var i princip den ända ögonbrynshöjande kursen som passade med våra scheman. Torsdagsmorgnar medan barnen är i skolan, trodde vi skulle vara lagom mycket. Men efter att ha signat papprerna klart blev vi informerade om att det både var tisdagar och torsdagar. Men då var det ju bara att bita i det sura äpplet, vi hade ju redan ställt in oss på att bli smöriga italienare. Men sedan var det inte nog med det, för inte ska det kunna gå så enkelt till inte. En sisodär två timmar senare ringer skolan och säger att kursen är inställd, järnspikars också. Nu verkar det som att vi istället måste läsa italienska på onsdagskvällar. Sena, långa kvällar på ett mörkt och läskigt collage är vad våren kommer ha att erbjuda. Man man får tänka från den ljusa sidan, tänka på vilka härliga semestrar vi kommer kunna åka på till Italien, med vår underbara italienska. Ciao

Bild från förra sommarens vindsurfing i Italien

 Jag är tillbaka på jobbet, juletider och ledigheter är över, nyårslöften är lagda, familjen far snart hem till Sverige och vardagen återgår till det normala. Konstigt nog är jag inte det minsta ledsen över det, eller jo att bli av med sin familj är ju kanske inte det roligaste, men det ska ändå bli skönt att få ta det lugnt och få lite ensam tid. Fast så längtar jag ju efter att få börja umgås med mina underbara vänner här också. Restaurangbesök, biofilmer, basketmatcher i New York  och svenskt vännbesök är sådant som redan är inbokat för resterande dagar av Januari. God fortsättning till er där hemma förresten!!

 Jag fortsätter att spendera en massa tid med min familj, även om jag började jobbet idag. I helgen stationerade vi oss på Manhattan för en 48timmars syn av staden. Men tiden rullar som en kula ned för en backe och jag har inte ens tid att drömma om bloggen i dessa tider. Uppdatering kommer forhoppningsvis efter att jag vilat upp mig.
 Men ikväll kom tjötar med ett sådan underbar kommentar, så jag saknat hennes knasigheter, efter dagens middag med henne och och min familj.
 "Finns det stjärnor här i USA?" säger hon medan hon tittar upp mot skyn. Så fort hon får se dem, med mitt skratt i bakrunden ursäktar hon sig med att säga:
 "Jajustja, det är bara det att man inte kan se dem mellan skyskraporna på Manhattan"

 Under middagen frågade jag även henne om hon ville ha efterätt. Men med tanke på det nyårslöften vi nyss lagt tackade hon nej genom att säga: "Jag är bra" efter engelskans "I'm good".
 Precis som jag frågade henne här om veckan om hon "aldrig haft en kronärtskocka förrut" direktöversatt från engelskans " You´ve never had that before".
 För att lugna er därhemma kan jag meddela att vi inte drabbats av någon mystisk Victoria Silvstedts-syndrom, utan det är bara hjärnan som tänker lite för snabbt ibland. Det kan vara pinsamt nog det.

 Nu har det gått och blivit nytt år och jag ska ta nya tag i bloggen. Nyårsfirandet bliv inte riktigt som planerat heller, dessvärre. En fancy hollywood fest sket sig och istället drog sällskapet iväg till en stuga i Pennsylvania för att åka skidor och mysa. Själv hade jag jag ju min kära familj att ta hand om och därför stannade vi hemma. Middag på restaurangen med de bästa cheesecakesen och i bordet intill massor av bekanta och obekanta au pairer dög kanska väl det också.
 De sista dagarna av 2009 spenderade vi i Washington DC. New Jersey, Delaware, Maryland och DC. Många stater passerades under bilresan ned till USAs huvudstad. Washington DC skiljer sig markant från Manhattan, folkmässigt och i arkitekturen. Vackra låga byggnader pryder Washingtons mest intressantaste gator. Museer, departementsbyggnader, turistresemål och så mysiga Georgetown där vi tog oss en shoppingtur. Washington är en stad man måste besöka.

---

 Första måstet i Washington var världens mest besöka museum, air and space museum. Pappa och jag vandrade runt och intresserade oss för allt som fanns. Syster min var dock måttligt road och somnade istället i min mors famn. Tillsist fick även jag anse mig besegrad av folkvimmlet och vi tog oss mot närmaste exit till min systers stora glädje.




Sedan slog det mig att vi befann oss i presidentens residentstad. Obama var i stan fick vi höra, om det nu stämde fick jag dock aldrig bekräftat. Men det är en hyffsad villa han bor i kan jag säga. Efter att ha fått sett det vita huset drabbades min syster och jag hybris. Vi ville känna på hur det var att leda USA. Vi gav Obama a day off och entrade talarstolen alldelles själva.






På fältet mellan vårat hotell och downtown stötte vi på Washington monumentet. Givetvis föll vi för grupptrycket och turistigakort där man bär på pålen knäpptes flitigt.

Åt det motsatta hållet skymtades capitolium.


På tågstationen i Washington där vi mötte upp en välbekant för en fika, fann vi en stor julgran. Vi tog oss en närmare titt, och granen visade sig prydas av norska flaggor. Granen var tydligen en gåva från Norge till USA som tack för hjälpen i andra världskriget. Självklart var ett foto ett måste.



Att träffa sin familj igen var underbart. Det kändes som att vi inte varit ifrån varandra ens en dag. Allt var som det brukade vara, och syster och jag lekte alla möjliga lekar under bilresan. Här nynnar syster på en sång, vilken det tog en evighet till att komma på vilken det var. Sång är inte vår familjeskill precis.