-

 Så kom äntligen dagen då vi skulle få börja på ett amerikanskt college. Nästan lika exalterade som två sjuåriga tjejer påväg till första skoldagen gav vi oss iväg till den kvällsklass vi signat upp för. En överfylld parkering ledde till en liten försening, men ingen märkvärd. Inte gjorde det bättre att Tjötarn och jag kom inrusade inför alla och givetvis gick vilse i salen innan vi äntligen kunde inta de lediga platserna längst bak. Dessutom pratade den kvinnliga läraren något ohörbart språk, antagligen riktat till oss, under våra första tio minuter i salen. Inte gjorde hon ett bättre intryck när hon frågade oss om Sverige låg någonstans nära colleget. Trots att vi fick förklara för henne att det var ett land, så blev Sverige aldrig ett accepterat svar på frågan vart vi kom ifrån. Men det är såklart, det kanske inte är så lätt att veta att det finns ett liv utanför Jersey. Att förstå att Hanna inte är samma namn som Anna var tydligen ocskå ett problem, till klassens stora nöje.
 Nu är det inte så att jag försöker göra henne till åtlöje. Men det faktum att hela klassen ägnade den något förkortade lektionen (vi slutade åtminstonde en timma innan utsatt tid) till att skratta och göra narr av henne säger väll sitt. Ingen hade något annat att göra. Till nästa lektion får hon allt har förberätt sig lite mer och tagit sig ur sitt mumlande om hon inte vill att de elever som redan kan mer italienska än henne själv ska ta över.