-

 Igår kväll tog min värdmamma iväg mig på på en koncert. Inte en sådan koncert med hög musik och hopp och skrik. Utan en lugn och trevlig stillasittande koncert med akustisk musik. Här kommer ett smakprov på vad kvällen bjöd på. Eftersom klippen är från youtube kanske de inte är av bästa kvalité. Så jag ber er att ha överseende med det.

 Att styra sig fram på de amerikanska vägarna är ingen barnlek. För de första ska man kunna hitta, vilket är mycket svårare än att säga "sju sjösjuka sjömän" i rekordfart. Och eftersom skyltningen inte direkt är i samma skick som hemma, så blir det ännu svårare. Sedan gäller det att hinna placera sig i rätt fil också, där det vanligtvis kan finnas ett femtal att välja bland. Att hinna ta sig ut till avkörningsfilen är ofta rent av omöjligt då skylten som talar om var vägen bär ofta syns först när det är försent. Att vägskicket dessutom ofta är katastrofdåligt gör att man får ytterliggare ett moment att tänka på. Men oftast är det inte värre än att man får beräkna en längre resetid en vad gpsen vanligtvis förutspår. För det kan trots allt faktiskt bli en ganska komisk upplevelse att hamna på villovägar. Framförallt när en viss Hanna sitter framför ratten och utbrister gång på gång: "ANNA, vad händer nu? Vart är vi på väg? Men hit vill ju inte vi åka" eller något i den stilen. "Jaja, det blir väll en U-turn again".

 Lämnade nyss av syster på Newark Airport. En tår eller två rann nedför kinden, avsked är aldrig kul. Men hon kommer ju tillbaka om knappt två månader! Nu är det istället dags för att rycka upp sig och peppa max. Snart blir det att ta sig in till Manhattan för att inta Webster hell, Halloween till ära.

Givetvis hann vi med både fika och shopping idag, innan hon satte sig på planet

 Systers sista kväll hos mig. Varpå hon stått för resan hit var det minsta jag förväntades göra bjuda henne på avskedsmiddag, på hennes favvoställe. Sagt och gjort, The Cheesecake Factory befann vi oss på för att njuta av middag och såklart även en cheesecake. Därefter svängde vi förbi Eagle Rock. Eagle Rock bjuder vanligtvis på en magnifik vy över the city. Men dagens molniga väder förstörde dock utsikten något. Och som min syster sa, har man sätt utsikten ifrån toppen av Empire State Building så finns det inget som slår det. Själv har jag ingen åsikt om det, eftersom att jag ännu inte tagit mig upp i just den byggnaden.

 Kvällen avrundades sedan med biobesök. Michael Jacksons: This is it, på en amerikansk biograf med amerikaner som klappar och hejjar på!

 Vissa fördomar om Amerika och dess invånare krossas här borta medan vissa består. Ett exempel på det sistnämnda skulle kunna vara portionsstorleken på restauranger. Hittills har jag till exempel ännu inte orkat ätit en efterätt för mig själv. Efterätter, såsom browniens och cheesecakes, har alltid delats med andra. Som ett ytterliggare bevis kan jag nämna min systers och mitt besök på ett diner idag. Hungern avjorde att vi hamnade på det närmsta dinerset vi hittade. Storleken på min systers hamburgare var nästintill vulgärt stor. (Se bild nedan)

 - Ska vi gå in någonstans snart?
 - Nja, varför det? Är det någonstans du vill gå in eller?
 - Nej. Det bara luktar så illa här.

 Så löd min syster första och kanske inte allt för imponerande reaktion över Manhattan. Visserligen kan jag förstå henne, kvalmig luft instängd bland skyskrapor och gatukök vart än man vänder blicken. Men det får man räkna med i en storstad som denna. Inte visade sig staden från sin bästa sida idag heller, med tanke på regnet som öste ned. Inte hjälpte det heller att jag tappade bort vårat enda paraply. Antagligen hade jag för många shoppingkassar att hålla reda på, jag får skylla i det. Efter att kämpat emot regnet ett bra tag sprang vi på en gubbe som sålde paraplyn på gatan. Man får verkligen den kvalité man betalar för. Fem dollar räckte inte riktigt hela vägen fram, paraplyet hade börjat läcka redan innan vi hann komma under tak. Blöta och något frusna kom vi sedan hem precis tid för att kolla på "Mamma Mia".

  

Hanna och Sofia på en amerikansk diner

 Tjejernas fjärde födelsedag firades ordentligt i helgen. Ett kalas på fredagen som bara måste ha varit hur kul som helst för de små. På ett gym anpassat för barn, med en galen lekledare och oändliga lekmöjligheter. Sedan pizza och cupcakes på det! För att försöka slå det så åkte vi in till nyc på lördagen, deras riktiga födelsedag. (Men som de själva sa: "We have two birthdays" och kanske att det faktiskt blir så när man är tvillingar). I vilket fall gick vi på en koncert för barn, med cirkusartister, jojokonster och barnanpassad musik. Därefter åt vi en god asiatisk lunch vid union square. Sedan avslutade vi det hela med varm choklad med marsmallows på ett fik. Det var den godaste chokladen jag någonsin druckit. Chokladen var riktigt tjock och smakade mörk choklad. Och den stora söta marsmallowen utgjorde pricken över i.

När vi väl var på väg hem fick jag sätta mig vid ratten. Så numera kan jag skryta med att ha kört bil på Manhattan.  En bild på spektaklet finns såklart. Starbucks och en gul taxibil skymtas också, vad annars?

 Jag har alltid sagt att det bästa med träning är känslan efteråt. Men idag slog det mig att jag har haft fel. Den bästa känslan är helt klart den när man kliver av löpbandet och det känns som att man bara flyger fram. Kroppen har ju fått kämpa och kämpa utan att man ens flyttat sig en meter frammåt och så helt plötsligt tar man sig fram lätt som en plätt, amazing. Idag fick jag uppleva det fast på ett litet annorlunda sätt. Isället för ett löpband tränade jag på en cardio/tramp maskin. Efter att benen kört samma knäppa rörelse i över en timme ville de såklart inte sluta. Så när jag kom av maskinen fortsatte benen köra samma cirkelrörelse, vilket inte gick att stoppa. Det såg säkert lite lustigt ut, men vem brys sig när man är inne i ett sorts lyckorus. Förövrigt utroppade kvinna brevid mig häromdan: "wow, you're REALLY working out" Kul att höra att det inte bara är min trötta kropp som säger åt mig att jag jobbar.

 Nu är det dags för tvillingtjejernas födelsedagskalasoch ikväll ska jag ut och käka med några andra au pairer. Imorgon blir det avfärd till nyc för firande av tjejerna och på kvällen har jag au pair möte. Det ska bli någon form av skräckpromenad eller liknande, så vi får se om jag kommer levande tillbaka. Skräck är ju inte riktigt min favoritgrejj, lättskrämd som jag är.

 Tjejerna ville agera fotografer idag, precis som alla andra dagar. Kanske inte de vackraste bilderna världen skådat, men nog är dem värda att publiceras på min lilla blogg.

"I'm gonna push the stroller, and i don't need help"

"I'm gonna take a picture of the sky"

"I want to see you mad"