LINKÖPING
Nyligen hemkommen från ett snabbvisit i Linköping. En kompis började plugga där igår, så vi åkte ned för att besöka honom. Han ska nämligen plugga samma program som jag har tänkt börja nästa år. Så jag hoppas att han får mycket positiva saker att säga om stället så att jag vågar mig dit. Något som dock är säkert är att första tiden, även kallad nolle-p, verkar vara väldigt roligt. Lekar, grillkvällar, sittningar, klassfester och hajkar är sådant som ingår. Faktum är att bara få se skymten av de utklädda, men mycket allvarsamma fadderiet fick mig att börja skratta. Jag förstår inte hur jag ska kunna hålla mig för skratt nästa år, och jag förstår framförallt inte hur de själva kan hålla min. Jag kände hela tiden att jag ville hoppa in i klassen och börja plugga redan nu. Så mycket längtar jag dit. Men jag skulle inte vilja avstå från ett år i USA, med en familj som jag tycker verkar vara så bra.
PACKNING
Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit och sedan raderat. Raderat bara för att det är för ointressanta. För det är så det känns, det är inte så mycket intressant att skriva om nu innan resan. Väl i USA kommer det nog kännas bättre.
Just nu pågår bara packning och andra förberedelseaktiviteter. Ikväll ska jag ut en sväng för allra sista gången. Sedan ska jag till Linköping för en snabbvisit. Högskolenollningen börjar och det kan jag bara inte missa. På lördag ska jag ha min avskedsfest och sedan är det inte lågt kvar.
PACKLISTA, PRESENTER OCH PUBLICERING
Släpade även iväg syster min till ett köpcenter idag. På en dryg timme hann vi en hel del, för att vara oss åtminstonde. Lillkillen i USA har numera blivit några presenter rikare. Det innebär även att jag nog är klar med presentinköpen. På köcentret hann jag även impulsköpa ett par brallor, och syster min fick med sig diverse nödvändigtheter hem. En god fika på Waynes satt också fint.
Fick även klartecken från min värdfamilj när det gäller bilder. Jag kommer få publicera bilder på dem, så att jag kan visa er här hemma vilka gulliga barn jag spenderar min tid med. Tänkte dock vänta med att publicera något tills jag är där. Så håll tillgodo gott folk.
MASKOT
KALAS
Jag vill också passa på och framhålla min vän Carro lite idag. Imorgon ska hon nämligen sätta sig på planet för att korsa Atlanten. Hon ska, precis som jag, au paira utanför NY ett år. Vi har dock hamnat på olika sidor av NYC, men vad gör väll det när man får mötas på halva vägen inne i världens huvudstad.
Att Carro åker imorgon betyder att det bara är en vecka kvar för mig. Jag som inte ens börjat packa, inte ens börjat fundera på vad jag ska ha med mig. Så imorgon är det jag som sätter mig ned med papper och penna för att skriva en packlista. Måste även fixa klart med de presenter jag ska ta med. Fullt upp kommer jag ha med andra ord.
COCKTAILPARTY
Huset var städat, drinklistan fastställd, snittarna och diverse tilltugg framplockade och humöret var på topp. Alla kom uppklädda som utlovat, och taggade till max. Samlingspunkten blev såklart baren där goda och färgglada drinkar serverades. Kanske blev det lite förmycket av det goda tillsist. Men kul var det. Så mycket mer kan jag inte uttala mig om gårdagen. Jag får låta bilderna tala för sig.
"INTE ENS GRAVITATONEN KAN DRA NER OSS PÅ JORDEN"
Idag är det exakt 2 månader sedan jag tillsammnans med min klass fick springa ut från skolan för allra sista gången. Vi var nybakade studenter med livet framför oss. För exakt 2 månader sedan, vid exakt den här tidpunkten tog vi vårat studentfoto ute i parken. Vi hade redan avnjutit en champangefrukost, vi hade börjat skriva uppmuntrande fraser och hälsningar i varandras mössor. Vi var förväntansfulla och upprymda av glädje. Sedan stod vi där. Redo att springa ut och entra skolgården och sedan flaket. Inte ens i den vildaste fantasin trodde jag att man kunde känna så mycket glädje men också så mycket sorg på en och samma gång. Flakturen vävde samman oss alla, och så kul det var.
Imorgon är det dags för gamla naturklassen att förenas igen, också denna gång under festliga omständigheter. Studenten går inte att uppleva igen, men nog kan väll ett cocktailparty bli lyckat endå.
EN SOMMARDAG
Vädret var på min sida även i dag. Det bästa av allt är att det ska förbli varmt enda fram tills i helgen! Dagens första del spenderades i mosters fantastiska fruktträdgård. Vi plockade vinbär, körsbär och krusbär. Bären ska frysas in tills på fredag. Då kommer de få hamna i goda drinkar som ska severas på de cocktailparty som är planerat att äga rum hos mig. Ett cocktailparty för gamla klassen.
Frammåt eftermiddag/kvällen kom de redan nämnda Norge-jäntorna hem till mig. Vi begav oss ut på sjön för en liten fisketur. Tomhänta anlände vi dock tillbaka till bryggan. Väl där blev vi blev vi attackerade av knottliknande djur. Kanske var det flygmyror som invaderat bryggan. Istället tog vi oss ut på en prommenad. Men även där stötte vi på otrevliga djur. Denna gång i något större och något slingrigare form. En huggorm och flera kopparormar hade tagit sig ut på vägen. Det var inte riktigt något vi hade önskat att träffa på.
2 WEEKS
Igår spelades det även tennis. Fast så mycket spel blev det kanske inte mellan oss fyra tjejer. Bollarna var snarare fängslade till näten, till stängslet runt omkring, eller någon annanstans där vi själva helt enkelt inte befann oss. Vi får nog ta och klaga på den starkt lysande solen som bländade oss alla. Fast man ska ju inte klaga på solen när den för en gång skull behagar visa sig.
SOLSKEN
Mysiga klippor. Kanske märks det österrikiska arvet
GRILLKVÄLL
Sedan blev det dags för att förflytta sig ned till stan. Det visade sig vara tur att ha kontakter, för det resulterade i att vi blev uppskrivna på listan och kom in trots den högt uppsatta åldern. Senare under kvällen blev vi varse om varför ålderna var så hög. Det var helt enkelt inte kul. Blev en relativt tidigt kväll, tur det eftersom det blev uppgång tidigt idag också. För nu bär det av till huvudsatden Stockholm..
OM ÄNDÅ...
Imorgon blir det förmodligen reunion och utgång med gamla järngänget. Det är inte lätt att få ihop det när alla är ute på sina strapatser. Vissa hittar lyckan i Norge (om lyckan köps för pengar vill säga), andra jobbar, eller ska jag säga festar, på västkusten. Sen finns det ju dem som knegar här hemma också. Tillsist finns dem som svävar omkring på moln och drömmer om det som komma skall. De som ska ut på de stora äventyren, såsom USA eller varför inte jordenrunt resor.
Dessutom finns det en skara som ska offra sitt liv för forsatta studier också. Tro det eller ej, men den skaran är jag något avis på. Jag kom nämligen in på det enda programmet jag sökte, det programmet som jag ville gå. Har dessutom fått hem alla möjliga papper från skolan. Det roligaste är utan tvekan fadderiets enkätundersökning. Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag ögnade igenom frågorna. Kunde inte tro att enkäten var seriös och att svaren skulle skickas in. Kort och gott representerade enkäten väl hur studentlivet kommer bli. Väldigt roligt men samtidigt mycket tuffa studier. Det kändes tufft att tacka nej till platsen, jag som redan längtar dit. Men som sagt så ska jag njuta av ett år i the United States först, vilket säkert också kommer bli tufft på sitt sätt. Om ett år väntar dock studier av Teknisk fysik vid Linköpings tekniska högskola!!
GOLF
Igår gjorde jag misstaget att sätta min fot på golfbanan. Har lyckats hålla mig undan därifrån i två hela år, och inte var jag någon golffantast innan dess heller. Igår var jag dock bara där för att hämta syster min. Det slutade dock med att jag inte fick åka därifrån förens jag slagit upp en hög med bollar. Försökte så gott jag kunde, och det visade sig duga ganska bra. Svingen fanns där trots den långa vilan. Visst måste jag erkänna att det var lite kul också, då man träffade bollen vill säga.
Det ena leder till det andra som man brukar säga. Så nu ikväll var jag på den ödesdigra golfbanan igen. Denna gång för att ta mig igenom 9 hela hål med syster som sällskap. Precis som gårdagen så gick det även idag alldeles förträffligt bra. Om man bortser från nån mulligan här och några dropp där vill säga. Men jag står fast vid mitt golfmotto: Det gäller att vila säg i form. Det är åtminstonde mitt försvar till att slippa bli iväg släpad till det gröna golflandskapet av min annars väldigt golftokiga familj.
TILL SJÖSS
DEN KVINNLIGA GENEN
Snart bär det av till min gamle vän som är hemma på en snabbvisit från Norge där hon annars jobbar och står i dagarna i ända. Passande att hon är hemma idag då det är hennes födelsedag, hennes 19onde sådan. Lite fika lär det säkert bli med andra ord..
3 VECKOR KVAR!!
3 veckor och 1 dag är vad som återstår tills det är dags att sätta sig tillrätta på planet med slutdestination New York. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om 3 veckor är en lång tid eller inte. I de stunder jag längtar till familjen i NJ känns det som att 3 veckor är en oändlighet, och att jag bara vill åka dit på en gång. Vid sådana tillfällen är det tur att jag har en massa bilder och filmklipp av dem att ta till för att dämpa längtan något. Samtidigt är jag nervös för hur det ska bli när jag väl är där, och därför vill jag helst skjuta upp det hela. Att tänka på att det endast är 3 ynka veckor kvar här hemma känns också skrämmande. Jag ska hinna packa och förbereda mig mentalt. Jag ska hinna umgås och sedan vinka av all släkt och vänner. Jag vill också hinna med att njuta av den svenska vardagen som jag kommer gå miste om i USA. Inte för att jag kommer sörja över det då, vardagen kommer ju ersättas av den nya och mer spännande amerikanska.
Det är alltså 3 veckor kvar tills jag, ensam, ska sätta kurs mot en ny destination. Jag ska till en främmande familj i ett främmande land och allt vad det innebär med nya vanor och traditioner. Sen är det ju det där med språket också. Det kommer att vara frustrerande i början att inte kunna uttrycka sig så som man är van vid. Det kommer verkligen kännas jättejobbigt. Men som tur var så kan ju min hostdad svenska vilket känns tryggt. Men jag åker ju trots allt dit för att lära mig engelska, så svenskan måste ändå förbli den sista utvägen.
Men visst känns det också spännande. Att få kliva ur ens gamla spår, ens enträgna mönster och födas om på nytt, på ett nytt ställe med nya förutsättningar och möjligheter. Och att få ta del av detta nya liv tillsammans med en annan familj och dess underbara barn måste nog vara det bästa sättet. Men dessa meningar känns bara som tomma ord i mitt huvud just nu . Jag tror inte att jag fattar riktgit vad jag ger mig in på. Ett år är en ju ganska lång tid ändå, tänk vad mycket nytt man kommer få uppleva. Alldeles för mycket för att ta in i denna stund..
Svenskt
Tänkte även snart sätta mig ned och skriva och pricka av i en punktlista för allt som borde göras och fixas innan det bär av till New York. Tänkte även samla alla utgifter på ett papper för att få lite koll på vad det egentligen kostar att åka iväg. Kanske är intressant att veta, åtminstonde för dem som själva funderar på att åka iväg. För visst ha plånboken blivit lite tunnare. Men inte alls som om man skulle ha åkt iväg för att plugga i USA, som egentligen var min första tanke..
Antioxidanter
Godare frukost får man leta efter. Dessutom är min kropp fullproppad av antioxidanter, min syn är förbättrad, hyn har fått nytt lyster och magen har fått förnyad styrka. Eller hur var det nu blåbär påverkade kroppen?
Liten notis
Sol
Idag var en sådan dag som jag kommer sakna när jag befinner mig på andra sidan jorden. Dagen bestod av en klarblå himmel, luften var fylld av doften av nyklippt gräs och solens strålar lyste upp och värmde min kropp. Mor och jag tillbringade förmiddagen på bryggan. I viken flöt båtar, skotrar och någon jetski förbi, vilket mot alla ods lämnade en lugn och rofylld stämmning på vår brygga. Syster och hennes följeslagare anslöt och strax därefter även far och farfar. Till lunch serverades färskpotatis och varmrökt lax, absolut en av favoriterna. På senare eftermiddagen tog sig hela gardet ut i skogen, vilket inte händer allt för ofta vill jag påpeka. I skogen stod björnens blåa favoritbär och väntade. I ett hus intill spelades musik. Och det är minsann inte var dag man plockar blåbär till partymusik. Mor min hade inte tålamod till att plocka blåbär så hon gick iväg på en tur för att leta svamp. Efter ett tag kom hon tillbaka med en enstaka kantarell i korgen, vilket bedrift! Strax efteråt kom syster min fram med en nästintill tom burk och klagade på att hennes mage värkte. Det komiska var att hennes läppar var blåare än någonsin. Inte konstigt att magen sa ifrån och att burken var tom.
Efter turen i skogen tror jag att jag kan titulera mig som den flitigaste blåbärsplockaren i familjen. Dock slog jag inte farfar. Till mitt försvar kan jag säga att han är något mer tränad till att plocka de små rackarna än vad jag är. Kvällen avrundades med tennisspel och tillsist blåbärspaj framför miss Marple. Imorgonbitti ser jag fram emot en skål med blåbär och mjölk.
Kanske är det för att dagen tillbringats på ett sådant svenskt sett som jag börjar känna mig en gnutta sentimental. Det börjar nämligen kännas att det är på riktigt det här med USA. Flyget är bokat och idag damp visumet ner i brevlådan, vilket kanske inte är helt sant då bara avin kom hem och jag fick kvickt bege mig till macken för att hämta ut det egentliga visumet. Dock visade det sig inte vara så spännande som jag tidigare trott. Det vara ju bara en papperlapp påklistrad i mitt annars allt för tråkiga pass. Men det viktiga jag ville få fram är att jag nu vet att både ett flyg och en familj väntar på att jag ska anlända inom en snar framtid. Det känns lite läskigt ska jag medge, det är trots allt väldigt modigt att ge sig iväg till en främmande familj i ett främmande land för att stanna där ett år.
ps. Jag ber om ursäkt för de tråkiga och opersonliga bilderna. Snart ska dock min nya kamera levereras och då ska jag försöka mig på lite roligare bilder. Vågar dock inte lova för mycket. ds.
