-

                      
 Idag var en sådan dag som jag kommer sakna när jag befinner mig på andra sidan jorden. Dagen bestod av en klarblå himmel, luften var fylld av doften av nyklippt gräs och solens strålar lyste upp och värmde min kropp. Mor och jag tillbringade förmiddagen på bryggan. I viken flöt båtar, skotrar och någon jetski förbi, vilket mot alla ods lämnade en lugn och rofylld stämmning på vår brygga. Syster och hennes följeslagare anslöt och strax därefter även far och farfar. Till lunch serverades färskpotatis och varmrökt lax, absolut en av favoriterna. På senare eftermiddagen tog sig hela gardet ut i skogen, vilket inte händer allt för ofta vill jag påpeka. I skogen stod björnens blåa favoritbär och väntade. I ett hus intill spelades musik. Och det är minsann inte var dag man plockar blåbär till partymusik. Mor min hade inte tålamod till att plocka blåbär så hon gick iväg på en tur för att leta svamp. Efter ett tag kom hon tillbaka med en enstaka kantarell i korgen, vilket bedrift! Strax efteråt kom syster min fram med en nästintill tom burk och klagade på att hennes mage värkte. Det komiska var att hennes läppar var blåare än någonsin. Inte konstigt att magen sa ifrån och att burken var tom.
Efter turen i skogen tror jag att jag kan titulera mig som den flitigaste blåbärsplockaren i familjen. Dock slog jag inte farfar. Till mitt försvar kan jag säga att han är något mer tränad till att plocka de små rackarna än vad jag är. Kvällen avrundades med tennisspel och tillsist blåbärspaj framför miss Marple. Imorgonbitti ser jag fram emot en skål med blåbär och mjölk.   
                             

 Kanske är det för att dagen tillbringats på ett sådant svenskt sett som jag börjar känna mig en gnutta sentimental. Det börjar nämligen kännas att det är på riktigt det här med USA. Flyget är bokat och idag damp visumet ner i brevlådan, vilket kanske inte är helt sant då bara avin kom hem och jag fick kvickt bege mig till macken för att hämta ut det egentliga visumet. Dock visade det sig inte vara så spännande som jag tidigare trott. Det vara ju bara en papperlapp påklistrad i mitt annars allt för tråkiga pass. Men det viktiga jag ville få fram är att jag nu vet att både ett flyg och en familj väntar på att jag ska anlända inom en snar framtid. Det känns lite läskigt ska jag medge, det är trots allt väldigt modigt att ge sig iväg till en främmande familj i ett främmande land för att stanna där ett år.


 ps. Jag ber om ursäkt för de tråkiga och opersonliga bilderna. Snart ska dock min nya kamera levereras och då ska jag försöka mig på lite roligare bilder. Vågar dock inte lova för mycket. ds.