-

I går fick jag äntligen sätta mig tillrätta i de röda samettsstolarna med ögonen riktade mot den stora duken. Harry Potter var det som visades för den som inte redan listat ut det. Mitt Harry Potter intresse kommer kanske inte till sin rätt när jag medger att jag inte var där redan på premiären. Jag får skylla på att biljetterna tog slut, och att min brist på beslutsamhet satte stopp för mina planer. Egentligen är jag ju lite av en Harry Potter-nörd, jag har läst böckerna på både engelska och svenska och dessutom 15ggr om skulle jag vilja påstå. Men när det kommer till filmerna brukar jag dock bli besviken. Den röda tråden brukar försvinna och handlingen hoppar lite här och där, men så var inte fallet igår. Harry Potter and the Half-Blood Prince visade sig vare en höjdar film. Kanske var det just för att jag inte hade några riktiga förväntningar på den. För vem har det, efter att ha läst boken där det knappt händer något. Ett vilo år som bara går ut på att trappa upp stämningen inför det som komma skall i nästa del. Den ända förväntningen jag hade var att få gråta. Ni Harry Potter-nördar vet givetvis vilken scen jag menar (och för er andra spelar det väll ingen roll om jag avslöjar att den legendariske rektorn Dumbledore dör). Men vad var det jag sa om förväntningarna, det brukar ju inte gå i uppfyllelse, och så inte denna gång heller. Inte ens en liten tår föll ned för kinden. Kan hända att de fanns där inne i ögonvrån men att de aldrig ville göra något väsen av sig.

Kanske är det för att jag är rädd för en kulturkrock som jag redan nu, om ens sagta men ändå säkert, försöker ändra min livsstil den litet mer amerikanska som jag så småningom kommer ha anamma helt. Dagens steg i den amerikanska riktningen gick ut på att städa. Inte för att städa är speciellt amerikanskt, för familjen jag ska till har trots allt en cleaning lady som sköter det mesta. Men min värdmamma har råkat yttra att hon är smått pedantisk när det kommer till städning och att det är ytterst viktigt att det är rent och fint. Härligt tänkte jag och satte genast igång att städa. I vanliga fall brukar jag hålla snyggt i mitt rum, men under den sista veckan har rummet lyckats blivit en inferno av prylar. Efter dagens dammning och skrubbning doftar det dock ljuvligt av såpa i både mitt sovrum och toalett. Nu ser jag fram emot att nyduschad och fräsch gå och lägga mig i min nybäddade säng i mitt nystädade rum, där det ena doftar ljuvligare än det andra!

Den mest typiska svenska frasen jag känner till, och som jag verkligen avskyr att höra är "passa på". Enda sedan barnsben har man varje sommar hört att man ska passa på att vara ute när det är fint väder. Man skulle passa på att sola när solen var framme. Titta på tv kan man minsann göra när det regnar. Kanske är det inte så konstigt att folk säger så, för i Sverige kan man inte riktgit lita på vädret, och man kan definitivt inte ta solen förgivet. Men jag ogillar endå att passa på.  
                                                                                
 Men det senaste dagarna har jag bittert fått ångra att jag inte tagit åt mig av "passa på-livsstilen". Två dagar denna vecka har det varit strålande sol, och som jag väntat på att solens strålar ska nå min hud och göra den brun. Men självklart har just dessa dagar ägnats åt att uträtta ärenden på stan, något jag kunde ha uträttat vid annat mer passande tillfälle. Men jag får helt enkelt skylla mig själv, för det är ju endast jag själv som får gå om kring som det vita spöke jag en gång är född till.
 

Då var man hemkommen efter en dag i vår vackra huvudstad, inte för att vi hann se så mycket av den. Trots att jag är ganska morgonpigg i vanliga fall så kändes det jobbigt idag då klockan ringde så tidigt som halv 6. Men upp kom jag i alla fall. Hämtade upp Carro på vägen till stationen och sedan var det planerat att ta en tupplur på tåget. Men så blev det inte riktigt. Vi var alldeles för nervösa inför ambassadbesöket så istället granskades papper efter papper noga av våra allt för trötta ögon. Väl i Stockholm fick vi bråttom. Första destination var kontoret för att hämta upp några papper. Stessade till tusen skyndade vi oss där efter iväg till ambassaden. Väl där gick allt väldigt smidigt och fort. Vi blev till och med klara innan utsatt tid. Alla stress hade med andra ord varit helt i onödan. Tusan också, vi som aldrig hann dricka upp vårat kaffe.

 Efter ambassaden vankades ett möte på kontoret. Träffade många blivande Au Pairer, och någon som ska åka samma dag som mig till och med, alltid kul att veta. På mötet kom föredetta Au Pairer och berättade om de äventyr de varit med om. Så fullroppade av information och inspiration gick vi där ifrån för att inta Taco Bar där nacho stod på menyn.

 Idag är det precis en månad kvar tills det bär av. En månad känns som som en lång tid, åtminstonde nu när allt pappersarbete börjar bli klart och orosmålnen börjar skingra. Men när man börjar tänka på all släkt och vänner som man måste hinna umgås med och alla platser man måste hinna se innan man åker börjar det kännas som om tiden inte riktigt räcker till. Det får mig också att tänka på alla nödvändiga prylar jag måste införskaffa och inte minst alla presenter till värdfamiljen som också måste inhandlas. Och sen var det ju det där med att packa, något som jag alltid har avskytt att göra...

 

 ...eller ska jag kanske säga tvärtom. Dagen har nämligen inneburit solsken och sommarvärme, men så satte åskan igång och drog med sig piskande regn på en gång. Jag som sett fram emot en varm kväll på stan med sommarklänning.

 Idag har Carro och jag gjort en visit i staden och mycket fick vi gjort. Fixade en massa på banken och sedan tog vi kort till visumhandlingarna. Där duger det inte med vilket kort som helst, så 150kr spenderades på det kortet. Inte mycket annat att göra än att le snällt och dra sitt kort. Vi hann även med att kika lite efter presenter som ska med till USA. Milt sagt blev vi kära i alla söta barnkläder. Rosa tyllkjolar och prinsessklänningar, glittriga diadem och trollspön, inte konstigt att vi ville ta med oss hela affären hem. Undar om jag kommer få med mig några egna kläder till USA eller om väskan kommer fyllas av små gulliga klädes plagg vilka jag bara kan drömma om att komma i.

 Tyvärr har jag ingen ljusrosa prinsessklänning att ta på mig ikväll. Istället sitter jag med en tråkig hög kläder och försöker hitta något jag kan tänkas vilja ha. Att välja kläder inför en utekväll är nog det jobbigaste jag vet. Antigen känns det för uppklätt eller annars för vardagligt. Idag tror jag att det lutar åt det sistnämnda alternativet, för jag tappade helt inspirationen nu när vädret gjorde mig besviken.

 Sommar och sommar,,, kanske är det att ta i lite väl. Den senaste tiden har vädret varit tristare än alla sagan om ringen filmerna tillsammans, (den som känner mig vet att det betyder att det är riktigt dötrist.)
 Igår var vädret dock litet bättre, vilket togs väl tillvara på då en trevlig grillkväll arrangerades. Arrangören herself klagade över sina dåliga matlagningskunskaper. Det var dock inget vi märkte av. Nyplockad potatis och sallad från landet. Hembakt bröd och kanelbullar, egengjorda tårtbottnar och körsbärssylt och handplockade jordgubbar och smultron. Det ända som fanns att klaga på var grillkunskaperna, för kanske låter inte kolsvarta krispiga zucchinchips gott!?
 Annars var det ena tillbehöret godare än det andra. För att inte tala om kanelbullarna. Jag har aldrig tidigare smakat några godare, det var som att äta den kladdiga mitten av bullen om och om igen. Och för att göra ögonblicket ännu mer njutningsfullt spelades Coldplay musik i bakgrunden, ögonblicket var fulländat!!


 Ikväll väntar ett bokat bord på Grappa,smarrigt värre, tillsammans med klassen (för den regelrätta är det den gamla klassen men jag föredrar att skippa epitetet). Förmodligen vankas en utgång på det, ska bli väldans kul :)

I söndags begav jag mig tillsammans med mina två kompanjoner ut på en cykeltripp. Mil efter mil passerades och backe efter backe bestegs. Till en början gick det bra, men när vi tillsist nådde vårt mål Vinön fanns det inte mycket kvar av en. 7mil kanske inte är så mycket att skryta om, men för oss var det ingen barnlek. Ovan och otränad var jag med en oväxlad damtralla och mycket packning, rumpan skrek av smärta efteråt kan jag lova!
Efter en natt i tält skulle vi bege oss hemmåt. Vi skulle egentligen dela upp etappen på två och tälta en natt i Hjälmaresund. Men att tälta en natt till var helt uteslutet, ryggen sa helt enkelt ifrån. Istället pinade vi oss hela vägen hem. Om det blir någon liknade resa i framtiden är jag osäker på, men om, så tänker jag träna min rumpa att sitta på en obekväm sadel långt i förväg.


På Au Pair fronten händer en hel del just nu. Idag ska jag avsluta mitt  träningskort och så ska jag på hälsoundersökning. Får med andra ord hoppas på att cykeltrippen inte orsakat någon större skada på min hälsa. Sedan ska jag fylla i visumpapprerna för på fredag vankas en tripp med Carolina till huvudstaden och Amerikanska Ambassaden, även ett möte hos au pair organisationen är inbokat. Måste betala in pengar till ambassaden och organisationen. Sedan måste jag köpa en kamera, en extern hårddisk och en Webcam. Och där sved det till ordentligt i plånboken. Men det lär det vara värt :)

Precis som rubriken löd så är jag nu ny i bloggträsket. Träsk har ju en förmåga att dra ner en tills man är fast. Om denna blogg lyckas fånga mig återstår dock att se. Kanske ska ni inte förvänta er ett allt för långvarigt besök..

Anledningen till att jag nu sitter här med en blogg framför mig är att jag ska åka iväg till USA. Ett år som au pair i Montclair, New Jersey, är vad som väntar. Den 17aug bär det av till New York City för att sedan hamna 40min utanför i Montclair. Och om jag inte tappat huvudräkningen helt nu under sommarlovet innebär det att det bara är 37dagar kvar!! 37 dagar fyllda av drömmar och längtan, av förberedelser och oro och inte minst sorgliga avsked. Men det är ju trots allt inte för alltid.