-

I går fick jag äntligen sätta mig tillrätta i de röda samettsstolarna med ögonen riktade mot den stora duken. Harry Potter var det som visades för den som inte redan listat ut det. Mitt Harry Potter intresse kommer kanske inte till sin rätt när jag medger att jag inte var där redan på premiären. Jag får skylla på att biljetterna tog slut, och att min brist på beslutsamhet satte stopp för mina planer. Egentligen är jag ju lite av en Harry Potter-nörd, jag har läst böckerna på både engelska och svenska och dessutom 15ggr om skulle jag vilja påstå. Men när det kommer till filmerna brukar jag dock bli besviken. Den röda tråden brukar försvinna och handlingen hoppar lite här och där, men så var inte fallet igår. Harry Potter and the Half-Blood Prince visade sig vare en höjdar film. Kanske var det just för att jag inte hade några riktiga förväntningar på den. För vem har det, efter att ha läst boken där det knappt händer något. Ett vilo år som bara går ut på att trappa upp stämningen inför det som komma skall i nästa del. Den ända förväntningen jag hade var att få gråta. Ni Harry Potter-nördar vet givetvis vilken scen jag menar (och för er andra spelar det väll ingen roll om jag avslöjar att den legendariske rektorn Dumbledore dör). Men vad var det jag sa om förväntningarna, det brukar ju inte gå i uppfyllelse, och så inte denna gång heller. Inte ens en liten tår föll ned för kinden. Kan hända att de fanns där inne i ögonvrån men att de aldrig ville göra något väsen av sig.