AMERICAN
I onsdags stack Tjötarn och jag iväg till vår italienskaklass tidigare än vanligt eftersom vår lärare tidigarelagt klassen en halvtimme med anledning av att hon behövde hon komma i säng tidigare. Just denna kanske hon aldrig tog sig ur sängen. För efter fyrtiofem minuters väntan gav vi upp, inte ens en ursäkt som att hon sett en olycka på vägen skulle kunna ursäkta denna veckas försenad. Istället ringde vi våra nyfunna skandinaviska vänner, danska plus svenska, som bodde i närheten av skolan. Strax därefter satt vi på Panera Bread och åt sen kvällsmat eller som i Tjötarns och mitt fall sen fika tillsammans. Kvällsfika samtidigt som vi diskuterade när vår nästa nyårslöftesatsning skulle träda i kraft.
Fyrtiofem minuters väntan i klassrummet tidigare var dock inte helt meningslöst. Våra amerikanska klasskamrater är ganska underhållande att lyssna på. Självdistans har dem och de skämtar alltid med oss om den usla amerikanska utbildningen vi introduceras för. Givetvis finns det bättre utbildningen att gå en den italienskaklass vi tar på ett county collage. Sedan diskuterade de hur mycket bensin de slösade på att åka till skolan i onödan. Och hur de satte bilden i neutralläge i den tio meters långa nedförsbacke som leder till skolan, för att spara bensin. Egentligen är det kanske inte själva orden i sig som är roliga. Det är kanske bara det att jag kommit att älska det amerikanska språket och de sättet det pratar på. Allt låter så mycket treligare, roligare, enklare och precist.
Ett plus är ju också att amerkanarna är så öppna och trevliga utåt, må vara falskt men nog är det så mycket trevligare med ett "Hi how are you" istället för en flackande blick som ofta är fallet med oss nordbor, även om de inte bryr sig om ett svar. Jag kommer helt klart sakna amerikanskan när jag befinner mig hemma i Sverige igen, hur motsträvig jag än var gällande den bräkiga accenten innan jag åkte hit.
Fyrtiofem minuters väntan i klassrummet tidigare var dock inte helt meningslöst. Våra amerikanska klasskamrater är ganska underhållande att lyssna på. Självdistans har dem och de skämtar alltid med oss om den usla amerikanska utbildningen vi introduceras för. Givetvis finns det bättre utbildningen att gå en den italienskaklass vi tar på ett county collage. Sedan diskuterade de hur mycket bensin de slösade på att åka till skolan i onödan. Och hur de satte bilden i neutralläge i den tio meters långa nedförsbacke som leder till skolan, för att spara bensin. Egentligen är det kanske inte själva orden i sig som är roliga. Det är kanske bara det att jag kommit att älska det amerikanska språket och de sättet det pratar på. Allt låter så mycket treligare, roligare, enklare och precist.
Ett plus är ju också att amerkanarna är så öppna och trevliga utåt, må vara falskt men nog är det så mycket trevligare med ett "Hi how are you" istället för en flackande blick som ofta är fallet med oss nordbor, även om de inte bryr sig om ett svar. Jag kommer helt klart sakna amerikanskan när jag befinner mig hemma i Sverige igen, hur motsträvig jag än var gällande den bräkiga accenten innan jag åkte hit.
americananna
Kommentarer
Trackback
