-

Idag är dagen jag för fruktat ska komma, men som jag också sett fram emot. Dagen jag måste lämna allt och alla jag tycker om i USA. Men också dagen som tar mig hem till alla er därhemma som jag bryr mig om. Väskorna är fyllda (!?) även om mitt rum är stökigare än någonsin med saker som måste stoppas ned i någon av de tre väskorna. Men panik känslan över packningen är ingeting emot den jag har för att lämna alla bakom mig. Det är bara för overkligt. Som att jag nu ska lämna en dröm, ett års tillvaro som varit lite på låtsas, för att komma tillbaka till det verkliga livet.

Om jag är deprimerad när jag kommer hem beror det inte på att jag inte uppskattar att träffa er alla därhemma utan för att jag inte vill lämna allt det jag har just nu.